En gnutta socker

Jag har precis börjat läsa en bok som jag fått låna av min svärmor, Hantera din stress med KBT av stressforskaren Giorgio Grossi, och är redan biten. Boken innehåller en rad konkreta råd för hur man kan komma till rätta med den upplevda stressen i tillvaron. Inget flumm, bara åtgärder och metoder. Riktigt bra!

En sak som boken tar upp är den tid vi ger oss för att ställa om mellan saker vi gör, så kallad ställtid. Det konkreta exemplet var resan till jobbet på morgonen. Grossi menar att vi behöver och mår bra att av ha en viss transporttid mellan jobbet och hemmet för att vi ska hinna anpassa oss och förbereda oss mentalt inför arbetsdagen. 

Det här var något som jag direkt fastnade för. Hur ser egentligen mina resor till jobbet ut? Med tunnelbanan tar det 15 minuter dörr till dörr.  Samtidigt tar det mig bara 20 minuter att få till jobbet. Varför väljer jag då att gå så sällan? Under vintern beror det på att jag fryser men nu under våren och sommaren har jag inget att skylla på. Tyvärr handlar det framför allt om en sak - stressen att komma till jobbet. Av någon anledning känner jag att de där 5 extra minuterna är så pass viktiga att mitt behov av luft, ljus och lugn på morgonen får ge vika. Jag får alltså inte någon tid att ställa om mig, utan slängs direkt in i arbetet. Min ställtid är bortprioriterad.

Bokens uppmärksammande om det viktiga med ställtid i det vi gör blir min första konkreta förändring i tillvaron. Här med lovar jag att jag ska gå till jobbet tre dagar i veckan (under förutsättning att jag utgår arbetsdagen från kontoret samt att vädret tillåter). Jag påbörjade mitt nya liv redan i morse när jag packade ner klackarna i väskan och snörade på mig sneakers.

Luft, vår i parken, lugn. Yes.
Sedan jobb.