En gnutta socker

Vaknade tidigt idag och kände - today is the day - nu blir det personbästa på milen! Drog på mig skorna, laddade löpar-appen, pluggade in musiken i öronen och gav mig iväg. Min milsrunda här hemma brukar oftast bli Kungsholmen runt. Den första kilometern är ganska soft för att sedan övergå till en etapp (vid Kristineberg/Fredhäll för er som kan Sthlm) kuperad bana. Därefter planar det ut för att ta mig hem hela vägen runt ön.

 

 

Hur gick det då? Jag kan summera det två ord: Inte alls. Det är få gånger som jag kommer tillbaka från en löptur och faktiskt tänker "Nej det där var inte ens kul". När jag betat av den kuperade biten slog en matthet till i kroppen och den tryckande förmiddagsvärmen påverkade mig mer än jag anat. Väl på platta sträckan drog jag sedan på mig mjälthugg. När hände det senast liksom?! Det gjorde så nedrans ont att jag starkt funderade på att avbryta men skam den som ger sig, jag skulle runt! Resten av vägen hem var en kamp för varje kilometer. Väl hemma hinkade jag vatten och kastade mig i duschen.

 

 

Såhär i efterhand kan jag känna att jag borde anat att jag inte var på topp. Under veckan har jag varit lite småhängig och sovit dåligt. Dessutom spelade mig dumma mage mig ett spratt igen igår. Klockan stannade långt ifrån ett PB men till min stora förvåning landade rundan på en hygglig tid. Väl hemma i soffan börjar kroppen återhämta sig och trots allt känna sig ganska belåten med turen. Några fina bilder följde med mig hem men mitt PB - det får vänta.